Act II Inbjudan

Sprinttävling!
Onsdag 5:e Oktober
Samling på Café Frankfurt som vi lämnar vid sju och rullar då söderut mot arenan för kvällens uppgörelse.
Insats 20kr för tävlande i sprinten.



Nu är det dags för fixed.se's andra tävling. En fortsättning på sprinttävlandet och den här gången åxå en skiddtävling. Eftersom det blir mörkt tidigare än sist har vi lagt tävlingsmomenten på ett ljusare ställe. Det är längre dit än till gärdet där vi körde sist så vi får en skön uppvärmning och cykeltur på vägen.

Sprintdueller i turneringsformat. Alla deltagare lägger en insats för att ställa upp i en utslagsomgång där deltagarna seedas in i turneringstegen. Därefter blir det turneringsstege där de två snabbaste möts i finalen och racar om potten.
Sprinten är en kortare raksträcka på ett par hundra meter. Efter sprintarna blir det skiddtävling.

Eftersom det här är ett fixed gear evenemang så behöver du naturligtvis tävla på en fixed. Men det ligger ju i tävlingens natur att det kommer vara mycket cyklar över hela tiden, så det går bra att komma dit o låna hoj!

Voix du Peleton

Om man jämför med ett mtb långlopp så var själva banan ganska lik.. ..Jag blev förvånad över hur bra cykeln fungerade i den här miljön.. ..De korta etapperna gjorde att man kunde stå på för fullt hela tiden.. ..Vinpauser borde vara obligatoriskt i alla cykellopp.
-Bigmollo


Det var ruskigt hårt i början, visste absolut inte vad jag hade gett mig in på. Var inte beredd på svettotempo-deluxe. Kom inte sist på varje etapp mest för att nån annan fick kedjehopp eller punka. Efter lunchen fick man energi att ta sig framåt iallafall!
Min cykel var en gammal grå Scott Peak Adventure mtb med horisontella dropouts. Kändes dock fel o köra mtb men jag vågade inte köra min fixed eftersom jag knappt kört nått på den. Nästa gång blir det singlespeed racer istället.
-Nibbe



Hur funkade min cykel? Med tanke på att den stressmekades ihop på fredagen innan race så funkade den oklanderligt! Fick sträcka kedjan två ggr och dra åt styrlagrent några ggr.
Största problemet var däcken, 23 mm pumpade till 7 bar ger inget bra grepp på grus eller gräs. Dock sjukt bra i lera av nån anledning, eller så var det bara ren tur.
Tävlingsformatet? Helt genialiskt format med ettapper följda av uppsamling och gemensamma transporter. Detta gör att alla kan vinna en etapp, då karaktären på etapperna var såpass olika, och om alla startar samtidigt har alla samma möjligheter. Kan vi köra igen snart?
-JLarsson



Tobias mfl. höll arrangemanget på en lagom nivå. Korta etapper kräver få markeringar och gör det lätt att hitta och organisationen kan hållas till ett minimum. En härlig buffe med gott vin och blåbärs-tartlette mitt i skogen, när var man med om det sist? Upplevde banan som lättare än den beskrevs! Men den var nog lagom teknisk för att de med frihjul och fixed skulle kunna tävla ihop på något så när lika vilkor. Man kanske skulle göra två klasser då det trotts allt är svårare att köra med fixed. Skulle även gärna se att man gjorde etapperna lite längre och pauserna kortare för att inte kroppen skall stumna till. Är man tränad för vanliga MTB eller landsvägslopp och inte explosiva 5 km heat blir konditionen aldrig riktigt avgörande.
-Honky Dory


Tour de Retard var en helt ny upplevelse för mig som inte går att jämföra med andra tävligar som Långloppen, Vätternrundan, mm. Kändes som en underbar blandning av långlopp, touring, Cross Country och Happyrides.
-Mike Å



Även om man skalar bort allt "lull-lull" såsom SS-krav, fixies, retro, vintage, Vin/grappa-lunch, ullkläder etc etc som iofs kryddade tillställningn så skulle det i alla fall varit succe pga formatet med korta etapper och återsamling mellan dessa. Trots smärta och utmattning så bidrog etappformatet till att man den där känslan av "hopplöshet" aldrig infann sig. Det blir dessutom en tävling i tävlingen att hålla ett öga på sina närmaste konkurenter (poängmässigt då).
Sedan behöver jag knappast nämna den suveräna kringorganisationen. Det märktes med all tydlighet att Tobias & Co hade tänkt igenom och planerat det här långt i förväg.
-Rippa



"I princip var detta som ett långlopp, fast med slicks och bockstyre. En decimeter djup lera är nog att räkna som "teknisk cykling" när man kör fixed landsvägshoj med racerdäck! Långt så det räcker men etappupplägget gör att man klarar det utan överdriven smärta. Fast å andra sidan är det smärta medan man håller på för jäklar vilket tempo det blir när det finns många tillfällen att vinna!"
-Erik H




Utan tvivel den roligaste tävling jag kört.Ingen annan har varit i närheten av stämningen eller känslan av genuinitet, denna tävling hade ett hjärta. Banan var varierande, bitvis väldigt lättkörd till tungt med jobbiga backar och andra gånger lite utmanande körning i skogspartier.
Tidvis njöt jag på cykeln, omgivningarna var så vackra och vägen så bra. Andra bitar kämpade och slet jag och fick nästan kramp i låren. SS-räser med smala slicks fungerade över all förväntan, cykeln satte i alla fall inga gränser under dagen.
-Patrik B

Vin, glädje och blåbärspaj.

Femton galningar cyklade tio mil grusväg, lerhål och skogsstigar från Nynäshamn till Stockholm på cyklar utan växlar till hyllning av TdF och andra tävlingar på den tiden cykeltävlingar var för män och kvinnor med hår på bröstet. Tre av ekipagen saknade dessutom både frihjul och bromsar.

Tour De Retard var en succé redan innan start och samtliga inblandade hade svårt att hålla tillbaka leendena efter varje avslutad etapp. Just etappformatet var en höjdare. Bansträckningen var uppdelad på sexton etapper med väl genomtänkta utmaningar.



Snabba etapper kryddade med ett par tre branta klättringar följdes av stökiga skogsetapper med branta utförslöpor med dold sikt, grisiga etapper med surhål, etapper på knixiga smala stigar, etapper med klättring på gräs, snabba etapper på sand som verkligen satte surfinstinkterna på prov och till sist den galna klättringen uppför Alpe de Merde.


Variationen av etapperna gjorde att det egentligen inte fanns någon rätt set up på hårdvaran utan en del sträckor passade helt enkelt vissa konfigurationer bättre och en del passade sämre. Det optimala var att ha en cykel som passade lagombra överallt och det gällde att ha kompromissat rätt. Poängsystemet tog bara hänsyn till dom fem första i mål på varje etapp och resten fick poäng för plats nummer sex. Det fanns alltså utrymme för chansning och att ta bra poäng på vissa etapper och att sexa dom etapperna där materialet inte räckte till för att placera sig i topp fem. Fast så vinner man ju inga totalsegrar förstås.


Efter sju etapper serverades kombatanterna lunch. Den bestod av två sorters lufttorkad skinka, minst fem sorters salami, brie, oliver, tomater, baguette, juice, grappa och ett väldigt bra vin. Som avslutning på lunchen serverades tävlingens höjdpunkt. Utsökta blåbärspajer kallade "Tartelettes de sable et merde bleu" från Patisserie Maskros. Exakt vad dom innehöll gavs det bara diffusa svar på men efter pajintaget snäpptes samtliga deltagare upp till bästa elitnivå och det började genast spritta i benen så sugna som vi blev på att starta nästkommande etapp.


Organisationen av tävlingen var beundransvärd. Innan varje etapp åkte tävlingsledningens bil till målet för att nedteckna placeringar och tillhandahålla vatten att släcka törsten med. Sist anlände kvastbilen med dom ordentliga förvaringsmöjlighetena efter att den sista tävlande gått i mål. I kvastbilen fick varje deltagare förvara alla förnödenheter som kunde tänkas behövas under dagen. Vatten, verktyg, slangar, reservdelar, kläder och en och annan snickers. Kvastbilen bistod under tävlingen med meckhjälp och reservdelar till dom deltagare som hade dragit på sig haveri av olika sort. För att hålla tävlingsstandarden hög bidrog kvastbilsbesättningen naturligtvis med ett frenetiskt tutande, allsång och vinprovande för allas trevnad. Under transportsträckorna meckades det ibland frenetiskt i kvastbilen för att materialet skulle vara tävlingsdugligt till nästkommande etappstart.


Nummer ett på mecktoppen var hoppande kedjor och efter avslutad tävling var samtliga deltagare fullt utbildade på en hemsnickrad singelspeeds alla fallgropar. Att använda ett drev från en slaktad kassett med låga tänder och växlingsramper tillsammans med plastspacers och en sladdrig kedja avsedd för växlar kan gå bra. Det är däremot en överhängande risk att det går åt helvete. Speciellt om man inte testat ordentligt innan. JLarsson knep silvret med en kedjelinje som var en centimeter fel och med lite halvslapp kedja utan att tappa kedjan en enda gång för att bakdrevet var ett riktigt SS-drev med långa kuggar som höll rätt på kedjan. Det är alltså inte bara på tävlingsdagen tävlingen avgörs.


Dom fixerade ekipagen hade inte några större problem med undantag för ett par punkteringar. Naturligtvis var samtliga punkteringar så stilfulla att det gick att cykla fullt in i mål för att byta slang där i lugn och ro.